De goda krafterna måste enas för fotbollen! Ropen hör vi från politiker och SvFF, från regeringens utredare och Polisen. Genom ett svävande språkbruk utmålas svensk fotboll som hotad av våldsamheter. Om inte krafttag tas kommer det stigande publikintresset att försvinna. Men om vi synar problembilden och förslagna åtgärder inser vi snart att det onda som sägs jaga läktarkulturen är läktarkulturen själv.
Ta ett extremt men ändå talande exempel på hur Myggans död utnyttjades. Bara några timmar efter det inträffade och långt innan det stod klart vad som faktiskt hänt följde uttalande på uttalande om att krafttag måste tas mot ”våldet”. Men vad föreslår de i praktiken? Genom Beatrice Ask deklarerade Regeringen att de sjösätter en utredning om maskeringsförbud och tillträdesförbud.
Detta var den 30 mars 2014. Hade någon av journalisterna som godtroget rapporterade detta gjort en enkel googling hade de dock hittat ett pressmeddelande från Justitieutskottet utskickat den 24 mars, en vecka innan matchen, med rubriken ”Utredning av maskeringsförbud vid idrottsarrangemang”. För dem var dödsfallet inget mer än en möjlighet att få stöd för ett politiskt projekt som redan var sjösatt.
Nu är maskeringsförbud knappast något som avskräcker någon som ska begå en misshandel, eftersom att straffvärdet för det förra är så litet i jämförelse med det senare. Dessutom har det främst använts som förevändning av Polisen när de vill gå in hårt i folkmassor. Och tillträdesförbud är som vi fotbollssupportrar fått lära oss någonting som lika ofta drabbar personer som tänder en bengal eller dylikt. I samma veva hävdade regeringens utredare Eriksson att ”Mitt intryck är att supporterkulturen dragit till sig folk där fritidsintresset tagit över och blivit för stort” (SvD 31/3-14). Det var aldrig något snack: vad som händer på läktarna är det ett problem och för att lösa det måste alla orosmoment utdefinieras och angripas.
När etablissemanget delar upp läktarkulturen i ont och gott är det utifrån Polisens definitioner. Det som låter dem ha full kontroll är gott, resten dåligt. Nu är det som alla vet inte så enkelt att dra gränserna. Därför uppstår inte sällan självmotsägelser där samma personer som ropar efter hårdare tag mot bengalbränningar, hyllar tifoverksamheter. Men att det blir tokigt är inte ett problem i sig. Syftet är inte att beskriva hur det ser ut, utan att skapa en uppdelningar som inte finns. När man försöker att få klubbar och föreningar att ta avstånd från exempelvis Ultras, är det för att kunna definiera fasta gränser som idag inte finns och angripa upplevda orosmoment. Att det är som idag, där det finns en stark uppslutning kring att bengaler är accepterat långt utanför de grupperingar som bränner gör det i princip omöjligt att få bort ”problemet”; problemsupportrarna går inte att skilja från vanliga fans.
Det är inte bara retorik. Orden knyts till handlingar; se bara på säsongen som gått. Genom att inskränka antalet ståplatser samt ständigt avbryta matcherna vid bengaler försöker de – och lyckas till stor del – skapa en ilska från resten av publiken mot ståplats.
Detta kombineras med en välorganiserad medieapparat som parallellt med att händelser sker på och kring arenan kan börja rapportera sin bild. De är inte bara ständigt tillgängliga genom presstalespersoner, de arbetar också aktivt för att kontakta tv, radio och tidningar. Vidare har de under de senaste åren blivit allt bättre på att kombinera traditionella pr-strategier med sociala medier. Ett mer professionellt uttalande om ”vad som hänt” kompletteras med ”personliga” berättelser på Facebook. Så kan de sätta agendan för vad ”det goda” ska laddas med för innehåll.
Men trots resurserna blir det ingen utklassning. De saknar det som inte kan köpas för pengar eller slås in med våld, nämligen närvaro och trovärdighet på läktarna. Att det finns ett sådant tryck på supporterföreningar och klubbar att bli ”goda krafter”, som kring hetsen mot ”24-åringen”, är på sätt och vis ett styrkebesked – det visar att fansen hittills gör sina egna värderingar. Antagligen kommer vi tvingas bli bättre på att utanför de egna leden ge vår bild av händelser och utvecklingar. Att själva sätta agendan för vad som är bra och dåligt för svensk fotboll görs inte i en handvändning. Men på det praktiska planet, när det gäller att förankra verksamheten i klubben och vinna stöd utanför Sofialäktaren, pågår redan ett imponerande arbete. Självbestämmande på läktarna är fortfarande starkt och stöd finns inom den bredare publiken. Det om något är en god grund att stå på för Djurgårdsfamiljen.
Ursprungligen publicerad i fanzinet Sofialäktaren #3 (oktober 2015)
