Sida 4 av 4

För evigt ståplats!

Från Stockholms Stadions fondläktare, vidare till samma borgs träbänkar på Sofialäktaren och till läktaren under samma namn på Stockholmsarenans betong. Ståplats har funnits i över fyra decennier inom Djurgår’n.

En liten klack tog sina första stapplande steg med simpla ramsor och sydda flaggor i enkla mönster på 70-talet. Klacken växte, supporterkulturen förändrades såväl ljudligt som visuellt. Två-tre ramsor blev till hela sånglexikon. Melodisk inspiration har hämtats från världens alla hörn. Småflaggor blev till stora koreografier.

Klädstilar har kommit och gått. Umbrojackor och baggiejeans blev rutiga kepsar och vita trainers, skjortor har blivit ultrashoodies och till slut har vi landat i en salig blandning av gammalt och nytt.

Generationer av Djurgårdare från olika delar av Stockholm, med olika uppväxter och livsöden, har levt ut sina känslor på ståplats. Tillsammans har vi med åren skapat en naturlig plats där genuin kärlek för Djurgårdens IF får leva och frodas. Vi har skapat oss en frizon för brinnande passion, där ingen annan än vi själva bestämmer hur den tar sig uttryck.

År 2017 går vi in på vårt femte år på Stockholmsarenan, med Sofialäktaren som motorn för stämningen som skapas på Djurgårdens matcher. Vi vet att vi har en potential som vi ännu inte uppnått. Det finns en kostym att växa i och nu är det dags att ta ansvar för vår framtid. Det är dags att växa oss större, göra trädstammen stabilare och ge oss själva möjligheten att utvecklas i den riktning vi vill.

Vill du vara en del av nästa steg i utvecklingen av vår ståplats?
Då ska du köpa säsongskort på Sofialäktaren 2017.  Och gör det redan nu:
difbiljetter.se/2017

För evigt ståplats!

Ultra Caos Stockholm
Järnkaminerna Stockholm
Sofialäktaren

En möjlighet att visa stolthet

Djurgårdsfamiljen står i startgroparna till någonting som fått benämningen Superveckan. Under den här perioden ställs vårt fotbollslag mot topplaget Malmö FF, ärkerivalen aik samt fjolårets allsvenska vinnare, IFK Norrköping. Det krävs inga högskolepoäng för att räkna ut att de här matcherna betyder mycket för oss alla.

Vi bestämmer inte hur spelartruppens uppladdning ska se ut, vilka spelare som startar, vilka som byts in, vilket spelsystem vi ska använda eller vilka taktiska förändringar som görs i halvtid. Vi tror att ni fattar. Vi har helt enkelt inte ett skit att säga till om när det gäller det sportsliga. Därför ska vi också strunta i det och fokusera på det vi faktiskt kan påverka. Nämligen det som händer på läktaren.

Det råder ingen tvekan om att hur vi supportrar presterar på läktaren faktiskt påverkar spelarna på planen. Vi har ett antal gånger demonstrerat att det är möjligt att sjunga in en boll i mål.

Vi supportrar är navet i föreningen, det är vi som får föreningen att leva och överhuvudtaget faktiskt existera. Se bara vilken ljudkuliss vi skapar match efter match, på såväl hemma- som bortaplan. Eller vilka otroliga tifoarrangemang vår tifogrupp presenterar säsong efter säsong. Inget utav detta skulle vara möjligt utan ideellt arbetande supportrar som varje dag, året runt, drar sitt strå till stacken. Tillsammans skapar vi en helhet, tillsammans skapar vi någonting jävligt bra. Vi ska vara stolta över oss själva, men aldrig helt nöjda.

Det är inte många som förstår varför man väljer att lägga ner så pass mycket tid, pengar och energi på den här grejen. Efter en i raden av alla de senaste derbytorskarna har vi tittat oss själva i spegeln och undrat detsamma. Varför utsätter man sig för detta?

Faktum är att de flesta av oss mår både psykiskt och fysiskt dåligt efter vissa förlorade fotbollsmatcher. Det kanske låter märkligt för en som inte förstår, men vi kan må dåligt i flera dagar. Men det tar dock aldrig särskilt lång tid innan engagemanget kommer tillbaka. Stoltheten blir som en påminnelse om vad som driver oss. Inom varje supporter finns en stolthet, en stolthet över att få vara en del av någonting större än en själv. Det är precis den där stoltheten som samtliga Djurgårdare måste plocka fram inför den kommande Superveckan.

Oavsett slutresultat på planen ska alla på övre och nedre etage av Sofialäktaren kunna lämna de här tre matcherna med stolthet och ärligt kunna säga till sig själv att man gav allt man kunde för DIF. Genom att fullständigt släppa loss på läktaren och ösa på bevisar vi för hela fotbollssverige, men framförallt oss själva, att vi är bäst i Sverige.

Välkommen hem “Isak” – vi vill se dig spela i nummer 1

Vid guldfirandet på Stadion dagen efter den magiska dagen i Borås 2002 fick Järnkaminernas dåvarande ordförande Mats Jonsson ta emot en tröja med nummer 1 från Bosse Andersson. Numret har sedan dess varit reserverat för oss supportrar.

Den som skulle ha fått bära nummer 1 annars säsongen efter det efterlängtade guldet var Andreas Isaksson. För oss är det därför logiskt att när han nu återvänder till Djurgårdens IF låta honom göra det i tröja nummer 1.

Numret kommer även i fortsättningen att vara supportrarnas, men det finns ingen som passar bättre att bära numret än han som en gång i tiden fick avstå till förmån för oss.

En guldhjälte som återvänder till klubben där han fick sitt stora genombrott efter en lång och framgångsrik utlandskarriär förtjänar respekt och uppskattning. Det här är vårt sätt att visa det på. Andreas Isaksson är den som bäst förtjänar att bära vårt nummer under den tid han är här.

Inför söndagens match kommer vi överräcka tröja nummer 1 till Andreas Isaksson när han välkomnas hem till Stockholm och Djurgår’n. Var inne på läktarna i god tid så ser vi tillsammans till att sjunga fram vårt lag till tre nya poäng!

VÄLKOMMEN HEM ISAK!

Ultra Caos Stockholm
Järnkaminerna Stockholm

För en nystart vi alla drömmer om

Igår kom beskedet att DIF har sparkat en tränare och anställt en ny. En välkommen nyhet i supporterleden. Nu får vi egentligen chansen till en slags nystart. Men en nystart innebär inte bara lättnad och en möjlighet att pusta ut, utan det ställer även krav på oss.

Ska nystarten bli som vi alla drömmer om måste vi bidra på bästa möjliga sätt.

På måndag gästar IFK Göteborg Stockholmsarenan. Förutom att det som vanligt är en av säsongens viktigaste matcher, gäller det alltså att vi gör vårt yttersta för att skapa den nytändningen som vår förening är i behov av. Full uppslutning på Sofialäktaren och en inställning värdig de blåa ränderna är det som gäller.

Låt oss för ett ögonblick blicka bakåt. För tre år sedan hade en annan tränare precis avgått efter en värdelös inledning på säsongen. Matchen efter avgången kom Malmö FF på besök till Stockholm. Vi vände och vann. Den euforin är svår att beskriva i ord, den beskrivs bättre med minnet av det stålräcke som kraftigt böjdes efter sista målraset i klacken. Alla som då stod på Sofialäktaren vet vad en nytändning kan göra för en förening.

Det är med sådana minnesbilder som vi kliver in på läktaren på måndag. Det är den känslan som alla ska bära med sig.

Supportermässigt har vi hittills gjort en mycket bra säsong. Kontinuerligt stora bortaföljen, enorma tifon och en supporterkärna som allt ger allt är saker som kanske glöms bort när det sportsliga blir till misär. Men på måndag lyfter vi fram allt detta.

Vi vill även uppmana alla att på söndag samlas 10.30 på Kaknäs för att under träningen välkomna den nya tränaren och skapa en positiv känsla inför matchen dagen efter.

För på måndagen ska Sofialäktaren gunga och låta. Så kraftigt att vi glömmer den senaste tiden, blåser bort Göteborg och banar väg för den efterlängtade nytändningen. Då visar vi vår nya tränare Mark Dempsey vad Djurgårdens IF handlar om.

Fyll Sofia!

13 tysta minuter för 13 derbyn utan vinst

Derbyn är inga vanliga matcher. Tvärtom. Det vet alla om. Det är matcherna som betyder allra mest och som gör ondast att förlora. Derbyn känns i hela kroppen, i varje liten del och genomsyrar allt för oss supportrar. Det är vi övertygade om att hela Djurgårdsfamiljen kan skriva under på.

De senaste årens derbyfacit är något som skadar Djurgårdens IF otroligt mycket. Det påverkar allt och alla negativt. Från Sofialäktaren till spelarna, från Slakthuskurvan till styrelsen, från Apberget till sittplats.

13 derbyn utan vinst gör ont i varje del av vår vackra förening.

Alla har olika sätt att ta ut sin frustration över denna mörka trend. Det har vi förståelse för. Men vi tror samtidigt att det är viktigt att tillsammans göra något. Dels som en markering, men framförallt för varandra och vår stolthet. För alla oräkneliga timmar och passion som vi lägger ner på vårt Djurgårn’. Det finns en styrka i skölden som står emot allt. Det är vi övertygade om. Och det måste vi tillsammans visa.

Därför uppmanar vi alla supportrar att stanna bakom läktarna under de första 13 minuterna på torsdag i matchen mot Kalmar. För att visa hur mycket derbyn betyder för oss som förening. Efter de första 13 minuterna går vi tillsammans in på läktarna och gör det vi alla älskar. Då ger vi allt vi har för vårt lag. Genom detta visar alla att 13 derbyn utan vinst är ovärdigt för Djurgårdens IF.

Järnkaminerna

Ultra Caos Stockholm

DFG Sthlm

Inför hemmaderbyt 19/4

Djurgården har ett direkt oacceptabelt derbyfacit de senaste åren. Det är fakta vi inte kommer ifrån. De stora besvikelserna till trots har vi alltid slutit upp och funnits på läktaren med vårt fulla stöd när det vankats nytt derby. Vi har stått där och envist sjungit för vårt lag och för vår egna stolthet.

Den 19 april är det dags för ett nytt derby, det första i Allsvenskan för i år. Det är vårt hemmaderby mot bajen och det är återigen dags att mobilisera. Laget har vunnit tre raka segrar i inledningen av serien och nu är det hög tid att plocka tre poäng i ett derby också.

Det är – som alltid – vår plikt att ge allt för DIF på läktaren. Vi måste tro på en seger, vi måste tillsammans pränta in vinnarmentaliteten i derbysammanhang. Vinst är det enda tänkbara. Det är inställningen som ska prägla det här derbyt och vi ska med vårt stöd kämpa på läktaren för att se till att det blir så. Slut ännu en gång upp på Sofialäktaren, nedre som övre, så sjunger vi fram en efterlängtad derbyseger.

På söndag laddar vi upp tillsammans med spelarna på Kaknäs. Klockan 10:30 börjar lagets träning och vi uppmanar alla att ta sig dit för att peppa DIF. Vi ska visa hur mycket det här betyder för oss. Det ska inte undgå någon i laget att det här är en match som skiljer sig från andra matcher. Ta dig till Kaknäs så taggar vi laget till max.

Krossa bajen!

När polisen försöker splittra

De goda krafterna måste enas för fotbollen! Ropen hör vi från politiker och SvFF, från regeringens utredare och Polisen. Genom ett svävande språkbruk utmålas svensk fotboll som hotad av våldsamheter. Om inte krafttag tas kommer det stigande publikintresset att försvinna. Men om vi synar problembilden och förslagna åtgärder inser vi snart att det onda som sägs jaga läktarkulturen är läktarkulturen själv.

Ta ett extremt men ändå talande exempel på hur Myggans död utnyttjades. Bara några timmar efter det inträffade och långt innan det stod klart vad som faktiskt hänt följde uttalande på uttalande om att krafttag måste tas mot ”våldet”. Men vad föreslår de i praktiken? Genom Beatrice Ask deklarerade Regeringen att de sjösätter en utredning om maskeringsförbud och tillträdesförbud.

Detta var den 30 mars 2014. Hade någon av journalisterna som godtroget rapporterade detta gjort en enkel googling hade de dock hittat ett pressmeddelande från Justitieutskottet utskickat den 24 mars, en vecka innan matchen, med rubriken ”Utredning av maskeringsförbud vid idrottsarrangemang”. För dem var dödsfallet inget mer än en möjlighet att få stöd för ett politiskt projekt som redan var sjösatt.

Nu är maskeringsförbud knappast något som avskräcker någon som ska begå en misshandel, eftersom att straffvärdet för det förra är så litet i jämförelse med det senare. Dessutom har det främst använts som förevändning av Polisen när de vill gå in hårt i folkmassor. Och tillträdesförbud är som vi fotbollssupportrar fått lära oss någonting som lika ofta drabbar personer som tänder en bengal eller dylikt. I samma veva hävdade regeringens utredare Eriksson att ”Mitt intryck är att supporterkulturen dragit till sig folk där fritidsintresset tagit över och blivit för stort” (SvD 31/3-14). Det var aldrig något snack: vad som händer på läktarna är det ett problem och för att lösa det måste alla orosmoment utdefinieras och angripas.

När etablissemanget delar upp läktarkulturen i ont och gott är det utifrån Polisens definitioner. Det som låter dem ha full kontroll är gott, resten dåligt. Nu är det som alla vet inte så enkelt att dra gränserna. Därför uppstår inte sällan självmotsägelser där samma personer som ropar efter hårdare tag mot bengalbränningar, hyllar tifoverksamheter. Men att det blir tokigt är inte ett problem i sig. Syftet är inte att beskriva hur det ser ut, utan att skapa en uppdelningar som inte finns. När man försöker att få klubbar och föreningar att ta avstånd från exempelvis Ultras, är det för att kunna definiera fasta gränser som idag inte finns och angripa upplevda orosmoment. Att det är som idag, där det finns en stark uppslutning kring att bengaler är accepterat långt utanför de grupperingar som bränner gör det i princip omöjligt att få bort ”problemet”; problemsupportrarna går inte att skilja från vanliga fans.

Det är inte bara retorik. Orden knyts till handlingar; se bara på säsongen som gått. Genom att inskränka antalet ståplatser samt ständigt avbryta matcherna vid bengaler försöker de – och lyckas till stor del – skapa en ilska från resten av publiken mot ståplats.

Detta kombineras med en välorganiserad medieapparat som parallellt med att händelser sker på och kring arenan kan börja rapportera sin bild. De är inte bara ständigt tillgängliga genom presstalespersoner, de arbetar också aktivt för att kontakta tv, radio och tidningar. Vidare har de under de senaste åren blivit allt bättre på att kombinera traditionella pr-strategier med sociala medier. Ett mer professionellt uttalande om ”vad som hänt” kompletteras med ”personliga” berättelser på Facebook. Så kan de sätta agendan för vad ”det goda” ska laddas med för innehåll.

Men trots resurserna blir det ingen utklassning. De saknar det som inte kan köpas för pengar eller slås in med våld, nämligen närvaro och trovärdighet på läktarna. Att det finns ett sådant tryck på supporterföreningar och klubbar att bli ”goda krafter”, som kring hetsen mot ”24-åringen”, är på sätt och vis ett styrkebesked – det visar att fansen hittills gör sina egna värderingar. Antagligen kommer vi tvingas bli bättre på att utanför de egna leden ge vår bild av händelser och utvecklingar. Att själva sätta agendan för vad som är bra och dåligt för svensk fotboll görs inte i en handvändning. Men på det praktiska planet, när det gäller att förankra verksamheten i klubben och vinna stöd utanför Sofialäktaren, pågår redan ett imponerande arbete. Självbestämmande på läktarna är fortfarande starkt och stöd finns inom den bredare publiken. Det om något är en god grund att stå på för Djurgårdsfamiljen.

 

Ursprungligen publicerad i fanzinet Sofialäktaren #3 (oktober 2015)

Välkomna!

Välkommen till Ultra Caos Stockholms nya hemsida!

Efter några säsongers frånvaro på nätet kan vi äntligen presentera vår nya hemsida. Här kommer du att hitta vårt egna bildarkiv med foton från samlingar, bussresor, marscher och läktaren. Precis som på vår förgående hemsida kommer vi även att publicera nyheter, texter och uppmaningar från UCS rörande Djurgårdens supporterkultur i allmänhet och vår egen verksamhet i synnerhet. Dessutom kan du se vad vi har för souvenirer till försäljning just nu och läsa på om gruppens historia.

Hemsidan kommer att utvecklas allt eftersom. En del saker fattas i nuläget och kommer att fyllas på framöver.

– ULTRA CAOS STOCKHOLM

Nyare inlägg »

© 2022

Tema av Anders NorenUpp ↑