Att spela för Djurgården är inte som att spela för andra klubbar. Vår identitet vilar kraftigt på att vi är ett Stockholmslag, och därmed förhåller den sig ofrånkomligt också till vår rivalitet gentemot de två antagonister vi delar vår huvudstad med. Vi supportrar har växt upp i denna rivalitet, med allt vad den innebär. Vi lever i den varje dag på våra skolgårdar, arbetsplatser och gator. Vi kommer också att fortsätta leva i den när nuvarande spelartrupp och sportsliga ledning dragit vidare.
När en förening vars identitet är så tungt förankrad i sin stad förnedras i derbyn gång på gång, i så många år, fördärvar det generationer av Djurgårdare. Det går knappt att beskriva vilka följder detta får för vår supporterkultur, vår status i Stockholm och vårt förhållande till våra rivaler. Den position vi har sportsligt och på läktarna idag trots detta förmildrar ingenting alls, snarare är det en deprimerande tanke att fundera över var vi hade varit på bägge dessa fronter med ett mer acceptabelt derbyfacit. Detta är inte bara ett kraftigt blödande sår idag, utan den ofattbara tiden detta fått pågå innebär att det kommer vara ett permanent ärr i vår förenings historia. Ingen tabellplacering, inget Europaspel eller något annat mål överhuvudtaget kan vara överordnat att få bukt med vårt derbyfacit.
För oss aktiva grupperingar är frågan svårnavigerad. Linjen har alltid varit att söka konstruktivitet och faktisk förändring, snarare än det alternativ som smäller högst. Med övertygelsen att tydlig och direkt kommunikation uppåt är bättre än intern turbulens och starka signaler utåt har man testat att ge Djurgår’n andrum för att ta itu med problematiken. När detta tålamod börjat tryta har man intensifierat både tonen och antalet träningsbesök. Resultaten har alltid varit de samma, oavsett tillvägagångssätt. Problemet ligger inte i vad vi supportar gör, och bevisligen ej heller i vad en enskild spelartrupp gör. Problemet är kulturellt, och det sitter högt upp i den sportsliga ledningen. Ansvaret likaså, och det känns därmed både välkommet och legitimt att allt fler riktar kritiken dit.
I söndags såg vi återigen en missnöjesprotest på läktarna, en metod som det i kraft av ovan nämnda intentioner var länge sedan man såg oss supportar ta till, bland alla otaliga försök att tackla problemet. Att som i det fallet vägra stå likgiltiga och se på när laget drar oss i smutsen än en gång är dock inte samma sak som att villkora vårt stöd till Djurgår’n utifrån sportsliga resultat. Det är den enda metoden vi aldrig kommer att ta till.
Det kan verka tondövt av oss aktiva att gång på gång uppmana till 100% uppslutning och mentalitet på läktarna och att fortsatt lägga ned otaliga timmar på tifon. Vi kan alla relatera till olusten att ställa sig på läktarna och besjunga dessa derbysvikare igen. Här får man dock påminna sig om varför vi står där på läktarna. När vi stödjer Djurgår’n gör vi det för skölden, snarare än för de som för tillfället bär den. Framförallt gör vi det för att vi inte känner till något annat liv än att gå på Djurgår’n, träffa polarna och skrika sig hes varje vecka.
Redan på torsdag väntar en match i ett Europaspel för vår supporterkultur att återigen visa framfötterna i. Vår uppmaning är oförändrat full uppslutning, men inte under vanliga former. Vi är inte där för att applådera några spelare efteråt eller släta över ännu ett derbysvek. Vi är där för vår egen stolthet. I tider av motvind behöver vi samla Djurgårdsfamiljen, och därför uppmanar vi alla att sluta upp bakom skölden och varandra på torsdag, samt i kommande matcher därefter.